”Audi med helt tonade rutor…”


21.9.2010. Likalydande skrivelser till RÅ och rikskriminalpolisen.
Avsnittet om walkie-talkies vid biografen Grand, jämte kommentar, ur Robert Gustafssons bok, se nedan, inges till resp myndighet, jämte anhållan om omedelbar kommentar i anslutning till ”en Audi med helt tonade rutor”, ”lång man med cowboyhatt” samt ”en man med walkie-talkie”.
Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
20.9.2010.
Dagen efter valet kommer Robert Gustafssons bok från Bonniers förlag till Hjelmbergstorpet. En omslagsbild där författaren ser ut som en gåtfull ung Hamlet. ”Från vaggan till deadline”, en onekligen välfunnen titel. Jag går till personregistret. ”Palme. Olof, sid 46”, nej, det var en liten episod bara. ”Palme, Olof, sid 120-123”. Kapitlet visar sig heta ”Pill på Palme”, ett litet skämt kring det mörkaste allvar Robert Gustafsson någonsin varit nära. Han blir strax, i boken, allvarlig själv.
Jag återger andra delen av kapitlet, oavkortad, varefter jag inger en fotostatkopia till den förundersökningsledning som uppges i ett kvarts sekel ha sysslat med denna mordutredning, alltså riksåklagaren vid Östermalmsgatan och rikskriminalpolisen vid Polhemsgatan i Stockholm. Det rör sig om ett av de tyngsta indicier i Palmeärendet som dessa representanter för rättssamhället någonsin haft att handlägga. Det blir sidorna 121-123 som jag nu skriver ut för bloggen och som jag sedan delger RÅ och rikskrim. Jag går nu in i Robert Gustafssons text mitt på sidan 121:
En vecka efter förlovningen gick gänget från Teaterverkstan på bio. För ett sällskap skådespelare var filmvalet givet. Suzanne Ostens ”Bröderna Mozart” visades på biografen Grand på Sveavägen.
I lobbyn såg jag statsministern, Olof Palme, stå och vänta på att gå in. Inga säkerhetsvakter syntes någonstans, han verkade ha gått på bio med endast sin hustru Lisbet som sällskap. Först var jag förvånad, men tänkte sedan till. Detta var en chans som inte kunde missas, så jag gjorde ett tecken åt Lotta och kompisarna. Sedan smög jag mig fram och petade honom försiktigt i ryggen.
När han vände sig om var jag redan långt därifrån. Efteråt flinade jag och skröt om att jag hade petat på statsministern.
Jag berättade också om första gången vi mötts (även om det är osäkert om den här episoden kan kallas för just ett möte). Det hade hänt när jag jobbade på videoföretaget i Skövde. En dag hade jag fått i uppdrag att vara med och filma Palmes besök på Rockwoolfabriken.
Det blev en stressig historia för mig, bandaren krånglade och det trilskades med kassetten för att få den inspelningsklar, när Palme och hans följe kom in i hallen och statsministern började gå runt och hälsa på alla närvarande. Jag var fortfarande helt koncentrerad på maskinen när någon helt plötsligt stod framför mig med utsträckt hand-
”Hej, hur var det här då?” frågade Olof Palme.
”Jaja, hej och hej å allt det där – hur är det själv?” snäste jag och såg irriterad ut. Jag hade inte riktigt fattat vem det var som kom fram.
Alla var nervösa och började skratta hysteriskt åt min nonchalans. Jag var ju bara nitton, ett barn, och så uppslukad av min videobandspelare att jag inte ens hade tid över till att vara snäll mot en statsminister. Men själv skrattade han bara, och verkade tycka att en sådan reaktion var uppriktig och komisk. Så här i efterhand får det mig att undra om han egentligen gillade uppmärksamheten och makten? Kanske tyckte han bara att det var skönt att behandlas som en helt vanlig människa för en gångs skull.
Efter filmen insåg jag att Palme nog hade haft med sig några vakter ändå. Utanför bion stod en Audi med helt tonade rutor runt om, sådana som egentligen var förbjudna att ha i Sverige. Det kunde bara vara Säpo. Även inne på Grand kändes saker lite märkliga., bland annat vankade en lång man i cowboyhatt omkring i lobbyn. Lotta och jag började gå mot tunnelbanan för att åka hem till min lägenhet på Södermalm, och där stod det en man med en walkie-talkie. När vi närmade oss vände han sig bort. Vid det laget var jag snarare förvånad över pådraget, de hade säkrat upp hela Sveavägen. Behövdes det verkligen så mycket folk för ett vanligt enkelt biobesök?
Väl hemma blev det myskväll och vi gick och la oss vid ett-tiden på natten. Jag brukade aldrig slå på radion annars, men av någon anledning slog jag på den nu. Lotta och jag pratade tills P3-skvalet plötsligt bröts med meddelandet om att statsminister Olof Palme blivit skjuten på Sveavägen, bara minuter efter att vi hade lämnat biografen. Jag trodde bara att det var ett osmakligt skämt, men insåg att det ar allvar när Lotta föll i gråt av chocken.
Dagen efter var Stockholm en annorlunda stad och Sverige ett annorlunda land. Jag kunde inte sluta tänka på det vi sett på Grand. Folk såg inåtvända ut när man mötte dem på gatan, och en massa chilenare och greker satt och grät här och där, helt öppet. För dem var Olof Palme en större man än vad vi i Sverige någonsin förstått.
Utredningen efteråt ger jag inte mycket för. Det intressanta är förstås inte vem som sköt, utan vem som beställde det. För jag har svårt att tro på ett vansinnesdåd, särskilt efter vad jag själv bevittnat i och kring biografen den där kvällen.
Jag ringde förstås polisen dagen efter och erbjöd dem mitt vittnesmål.
Först fyra veckor senare ringde en man från kriminalen och lät mig berätta vad jag hade sett. När jag var klar sa han bara ”så bra, tack för hjälpen”. Inga följdfrågor, inga faktauppgifter togs och inga kontaktuppgifter fick jag heller. Så det fanns inget namn att ringa om jag skulle komma på något mer.
En kompis som var med på biografen hade gått mot Hötorgets tunnelbana oh blivit attackerad av en påtänd och knivbeväpnad man. Hon klarade sig, men blev i stället förhörd av polisen och fick senare vittna om händelsen. Men ingen ringde mig igen, trots att jag rapporterat att jag hade sett märkliga saker.
Detta slöa och genuina ointresse för vittnesuppgifter tycker jag fortfarande är oerhört märkligt. I min värld är inte polisspåret helt otänkbart.
Slut nedtill på sidan 123. Läget är nu det här: Jag söker Robert Gustafsson men har ännu ite fått kontakt, och Robert Gustafsson har möjligen inte fått mitt senaste brev, där jag sände med kopior av de båda polisförhören.
Det är några uppgifter som inte stämmer med vad Robert Gustafsson skriver i sin bok eller med vad poliserna säger i de båda förhörsutskrifterna (rent bortsett från att inga walkie-talkies nämns), men jag vill först tala med Robert Gustafsson och höra hans version. Poliserna har andra tidpunkter för de båda förhören än dem Robert Gustafsson har erinrat sig i boken, men det har gått nära 25 år.
En intressant uppgift återfinns i det första förhöret, enligt vilket en kvinnlig bekant till Robert Gustafsson, på väg från Grand till T-banan vid Hötorget, skulle ha mött ”en man med kniv som jagade ett par ungar och hon hörde skottlossning”. Måste inte denne knivman ha varit Roger Östlund, som enligt bl a Pia Engström ”jagade punkare” någonstans vid Adolf Fredriks kyrka?
”Och hon hörde skottlossning”. Skottet mot Olof Palme? I så fall klockan 23.28 och ytterligare ett bevis för att Roger Östlund inte kom till biografen Grand förrän framåt kl 23.30?
Ingen utomstående har före mig sett Robert Gustafsson-förhören. Om jag jämför dessa förhör med Pia Engströms, så är det tydligt att Pia, vid sina upprepade förhör, inte avslöjar några ”farligheter”, inga walkie-talkie-män.
Robert Gustafsson talar om ett ”slött och genuint ointresse. Kan Robert Gustafssons – och nu mina – larmsignaler väcka rikskriminalpolis och RÅ?
Sven Anér

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"